När Emily beställde pizza medan hennes förlovade var bortrest, förväntade hon sig en lugn kväll ensam, inte ett meddelande som skulle riva upp hela hennes liv.
Hon visste inte att leveransen skulle rädda henne från ett katastrofalt äktenskap. Att bo med Jake kändes som att vara fast i en bekväm rutin. Vår lilla lägenhet, med sina mysiga filtar och ojämna kuddar, var vårt tillhåll – eller så trodde jag.
Jag är Emily, och under de senaste tre åren har Jake och jag gjort en vana av enkla nöjen. Det vanligaste var att beställa pizza från samma lokala ställe på våra lata kvällar.
Det var en ritual. Jake bläddrade igenom filmprogrammet medan jag ringde vår favoritpizzeria. Tom, leveranskillen, kände igen oss vid namn. Hans besök var lika regelbundna som klockan, komplett med hans glada “Hur är läget?” som ekade genom vår lilla hall. Ikväll var det dock bara jag. Jake var bortrest på en affärsresa, och tystnaden var högre än vanligt. Jag beställde en enkel pizza – min vanliga, pepperoni med extra ost. När dörrklockan ringde,”‘Prata?’
‘Jag skulle vilja det,’ svarade Tom, med en värme i rösten som tröstade mitt sårade hjärta. Nästa dag, när jag träffade Tom på det lokala kaféet, kändes ångesten över att konfrontera Jake som ett avlägset minne.
Toms genuina oro var tydlig i hans ögon, vilket fick mig att känna mig sedd för första gången på länge. ‘Tack för att du var ärlig mot mig, Tom. Det måste ha varit svårt att bestämma sig för att berätta,’ sa jag när vi satte oss ner med våra kaffekoppar.
Han nickade. ‘Det var det, Emily. Men det kändes inte rätt att hålla det hemligt för dig. Alla förtjänar sanningen.’ När vi pratade insåg jag hur mycket av min identitet hade varit knuten till min relation med Jake. Nu, när jag satt mitt emot Tom, sköljde en känsla av frihet och möjligheter över mig. Här var någon som värderade ärlighet mer än bekvämlighet. Det var uppfriskande och, märkligt nog, hoppfullt.
Vår konversation rörde sig från de tunga ämnena till lättsammare sådana, och skratt följde snart. Jag hade inte förväntat mig att känna mig så lätt efter ett sådant hårt slag. Det var en påminnelse om att ibland, ur förödelsen kommer en chans att bygga något bättre.
När jag satt där med Tom, med skratt som bubblade upp mellan oss, kände jag en tyngd lyftas från mina axlar. Det var som att andas frisk luft efter att ha varit inomhus för länge. ‘Jag trodde aldrig att en pizzaleverans kunde förändra mitt liv,’ skämtade jag, och kastade en blick på Tom. Hans leende sa mig att han förstod.
‘Livet är konstigt, Emily. Ibland kommer hjälpen från de mest oväntade ställena,’ svarade han, med vänliga ögon som glittrade. När vi lämnade kaféet fylldes jag av en ny känsla av hopp. Jag var redo att gå framåt, att omfamna vad som än kom härnäst. Jag visste inte vad framtiden hade att erbjuda, men jag var säker på en sak: Jag var på väg att hitta lyckan igen, en bit i taget.
Min pojkvän åkte på en möhippa med bara kvinnor — karma slog hårt när sanningen kom ut. Hemligheter, lögner, affärer, drama och mycket mer utgör min dystra berättelse. Jag litade en gång på min pojkvän med att ha en kvinnlig bästa vän men kände mig obekväm när hon bad honom att delta i hennes möhippa. Bara för att upptäcka att det var mer med deras ‘vänskap’ än jag hade förväntat mig!
Låt mig berätta om den gång jag, Matilda, lärde mig att ibland vet universum när det är dags att ingripa. Det hela började när min pojkvän, Jake, blev inbjuden att vara ‘man of honor’ på sin kvinnliga bästa vän, Lisas, bröllop.
Han var överlycklig; jag var… mindre så. Lisa planerade en helg på en mysig stuga vid en sjö. Till min förtret var Jake den enda killen som var inbjuden! ‘Det är bara en rolig resa, älskling! Du vet att jag älskar dig,’ försäkrade han mig. Han sa detta medan han ivrigt packade sina väskor i förväg. Detta hände allt medan jag svävade runt i lägenheten han delade med tre andra killar.”
