James hade just avslutat en tuff simtävling i London och var redo för en lång, fridfull flygning tillbaka hem till New York. Beväpnad med öronproppar, sömntabletter och några snacks, ville han bara sova genom den åtta timmar långa resan. Men ödet hade andra planer för honom.
Satt i sin mittsäte, var han redan obekväm på grund av sin längd. Kvinnan som satt vid fönstret såg lika trött ut, och de utbytte ett snabbt, trött leende innan de slog sig ner. Men det var kvinnan som satt bredvid honom vid gångsäten—låt oss kalla henne Karen—som skulle göra de kommande åtta timmarna till ett levande mardröm.
Från det ögonblick Karen satte sig ner, kunde James känna att något var på väg att gå fel. Hon stönade, skiftade i sin stol och rörde på sig som om flygbolaget hade placerat henne i bagageutrymmet istället för i ekonomiklass. Innan planet ens hade lyft började Karen trycka på call-knappen febrilt.
“Jag kan inte ens öppna mitt mellanmål utan att slå den här personen!” sa hon och gav James en armbåge för att understryka. Han rynkade pannan men försökte förbli lugn, i hopp om att det skulle vara slut på det hela.
I flera timmar fortsatte Karen sin tirad. Hon tryckte på knappen för att kalla på personalen upprepade gånger, skiftade på sin plats, sparkade James i benen och gav honom armbågar närhelst hon kunde. James försökte hålla sitt lugn, men utmattning gjorde hans tålamod tunt.
Vid den fjärde timmen var James på bristningsgränsen. “Ser du, vi försöker alla ta oss igenom den här flygningen. Kanske prova att titta på en film?” föreslog han. Men Karen ville inte höra talas om det. “Varför går du inte på diet?” fräste hon åt kvinnan vid fönstret. “Och varför bokar du inte en plats för dina stora ben?” lade hon till och stirrade på James.
Vid det här laget hade flygvärdinnorna lagt märke till Karens upptåg och var synligt frustrerade. En av dem kom över och varnade Karen strängt för att inte trycka på knappen för att kalla på personalen om det inte var en verklig nödsituation. Karen fortsatte dock att göra en scen och hävdade att hennes “mänskliga rättigheter” blev kränkta.
När planet förberedde sig för landning bröt Karen den sista regeln – hon lossade sitt säkerhetsbälte och rusade uppför gången innan säkerhetsbältssignalen var släckt. Stående nära affärsklassens gardin ignorerade hon besättningens varningar att sätta sig ner.
Då kom kaptenens röst över högtalarna: “Mina damer och herrar, välkomna till New York! Vi har en speciell gäst ombord idag.”
Alla suckade, trötta och redo att lämna planet, undrande vad detta meddelande handlade om. Karen, däremot, verkade tro att hon blev utvald för beröm. Hon reste sig upp lite högre och ett självgott leende formades på hennes ansikte.
Kaptenen kom ut ur cockpit och gick rakt mot henne. “Ursäkta mig, fröken,” sade han med ett artigt leende. “Jag behöver ta mig förbi för att hälsa på vår speciella gäst.”
Karens uttryck förändrades från stolthet till förvirring när kaptenen ledde henne tillbaka till sin plats. Hela kabinen såg på när han guidade henne att sätta sig ner innan han vände sig till passagerarna.
“Mina damer och herrar, låt oss ge ett varmt applåd till vår speciella gäst här i plats 42C!” meddelade han, hans röst ekande genom planet.
Först var det tyst i kabinen, men sedan började någon applådera. En efter en gick passagerarna med, och applåderna förvandlades snart till skratt. Karens ansikte blev röd när hon insåg vad som just hade hänt. Hon satt där, förödmjukad, medan resten av planet njöt av ögonblicket av poetisk rättvisa.
När James samlade sina saker och förberedde sig för att lämna planet kunde han inte låta bli att le. “Det där,” sa han till kvinnan vid fönstret, “var värt de åtta timmarna av tortyr.”
Kvinnan log, lättad över att det var över. “Låt oss hoppas att vi aldrig ser henne igen,” skrattade hon.
Och med det steg James av planet, och kände sig lättare än han hade gjort på timmar.
Vad skulle du ha gjort i hans situation?