Janet hade alltid varit en problematisk dotter och en avlägsen barnbarn. Hon värderade inte familjen och satte alltid sina egna önskningar och behov först.
Även när hon växte upp fortsatte hon att bete sig som en otacksam tonåring. Men nu var hon på väg att lära sig den svåraste läxan i sitt liv. Janet, en 24-årig kvinna med en känsla av berättigande, låg lat på soffan, hennes ögon fastklistrade vid telefonen medan hon bläddrade genom sociala medier. Vardagsrummet var.
Senare samma dag kom Janet hem, med armarna tunga av shoppingpåsar och ett belåtet leende på läpparna. Hon hade spenderat det mesta av pengarna hon tjänat på en shoppingrunda som inkluderade en ny manikyr, en trendig frisyr och en snygg ny telefon.
När hon gick genom ytterdörren såg Helen, som var upptagen med att städa vardagsrummet, upp och märkte genast sin dotters förändrade utseende.
Helens panna rynkades av oro när hon såg Janets bekymmerslösa attityd. “Var fick du pengarna till allt det där?” frågade Helen med en ton av misstänksamhet. Hon kände väl till sin dotters spenderande vanor, och denna plötsliga utgift var en röd flagga.
Janet ryckte nonchalant på axlarna, som om det var det mest naturliga i världen. “Jag sålde förvaringsutrymmet,” svarade hon och släppte ner påsarna på golvet.
“Någon gammal gubbe erbjöd mig 1 000 dollar för det, så jag tog det. Ingen poäng med att behålla allt det där skräpet.” Helens ögon blev stora av förvåning. “Så du sålde din mormors saker? Tog du ens dig tid att se om det fanns något värdefullt eller meningsfullt där?” frågade hon, hennes ton blev mer och mer otålig för varje sekund.
Janet rullade med ögonen. “Mamma, det var bara en massa dammiga lådor,” sa hon avfärdande. “Det fanns inget värt att behålla.” Helens frustration, som hade kokat över sedan Judiths bortgång, brast till slut.
“Det var din mormors arv, Janet!” utbrast hon, hennes röst skakande av en blandning av ilska och besvikelse. “Du brydde dig inte ens om att titta igenom det ordentligt. Vad om det fanns något viktigt där, något som tillhörde vår familj?”
Men Janet, som var för uppslukad av sin egen värld, avfärdade sin mammas oro som om det bara var ett irriterande brus. Hon sjönk ner på soffan och tog fjärrkontrollen, bytte till TV:n och började zappa mellan kanalerna, effektivt bortkopplad från sin mammas ord.
Precis när hon var på väg att stanna på ett program, fångade något på nyheterna hennes uppmärksamhet. Janet frös plötsligt, hennes hand stannade över fjärrkontrollen.
På skärmen var samma gamla man som hon hade träffat vid förvaringsanläggningen tidigare den dagen. Han gav en intervju till en reporter, med rubriken längst ner på skärmen som löd: “Lokal skattjägare hittar guld igen.”
Janets hjärta började slå snabbare när hon lyssnade på mannen som förklarade hur förvaringsutrymmet han hade köpt den morgonen var fyllt med värdefulla antikviteter. Han talade entusiastiskt om den extremt sällsynta samlingen av tallrikar, målningar och möbler som han uppskattade var värda miljontals dollar.
Mannen log in i kameran, och hans ord ekade i Janets öron: “Vissa människor värderar inte vad de har. De ser inte skatten som ligger precis framför dem.”
Janet kände som om golvet hade försvunnit under henne. Påsarna med hennes nyliga inköp kändes plötsligt som en tung börda, en påminnelse om hennes tanklösa beslut.
Hennes ansikte förlorade färg när verkligheten av vad hon hade gjort började sjunka in. Från köket hade Helen hört sändningen och gått över för att se vad som hade orsakat sin dotters plötsliga förändring i beteende. När hon såg nyheterna, blev hennes uttryck strängt.
“Det här kommer bli en läxa för dig, Janet,” sa Helen bestämt, med en röst som inte gav utrymme för argument. “Du behöver börja värdera de saker som verkligen betyder något. Och på tal om det,” tillade hon, hennes ton mjuknade bara lite. “Det är dags för dig att lämna det här huset. Det är dags för dig att börja leva på egen hand.”
Janet stirrade på sin mamma, mållös, med hela vikten av sina handlingar som pressade ner henne som aldrig förr.
Hon insåg att hon inte bara hade förlorat en förmögenhet, utan också besvikit den enda personen som alltid hade funnits där för henne. För första gången i sitt liv tvingades hon konfrontera konsekvenserna av sin tanklöshet.
