Min granne rapporterade mig till bostadsföreningen för en trädgårdstomte – hon ångrade sig snart.
Min söta barnbarn gav mig en charmig trädgårdstomte för att lysa upp min trädgård. Men min nyfikna granne, som inte kan hantera lite roligheter, rapporterade mig till bostadsföreningen för att jag “förstörde” kvarterets estetik. Hon trodde att hon hade vunnit. Åh, så fel hon hade!
Välkommen in! Sätt dig ner och gör dig bekväm. Denna gamla dam har en historia som kommer att få dig att skratta och kanske lära dig något. Jag vet vad du tänker: “Åh herregud, inte ännu en berättelse om förlorad kärlek eller otrogna makar.” Håll hästarna! Det handlar inte om min kära Arnold. Hans själ vilar nog där uppe i det stora, flörtande med sina döda drömflickor!
Nej, denna historia handlar om något som kan hända oss alla.Så lyssna noga, för mormor Peggy är redo att avslöja hur en liten trädgårdstomte orsakade stor oreda i vårt lugna lilla kvarter.
Men innan vi dyker in i det, låt mig måla en bild av där jag kallar hem. Tänk dig en liten förort, där gatorna kantas av lönnar och gräsmattorna är grönare än en leprechauns väst.
Det är ett ställe där alla känner ditt namn, och den största spänningen brukar vara de senaste skvallerhistorierna vid Mabels bageri.
Åh, Mabels bageri! Där händer det verkliga.
Varje morgon hittar du en samling av oss gamla rävar som närmar sig 80, sipprande på kaffe och smaskande på Mabels berömda kanelbullar och croissanter. Doften av nybakat bröd och ljudet av skratt sprider sig ut på trottoaren, och drar folk till sig som malar till en låga.
“Har du hört om Mr. Bills nya toupeer?” skulle Gladys viska, med ögonen tindrande av bus.
“Herregud, det ser ut som en ekorre har tagit sig hem på hans huvud!” skulle Mildred svara, och vi skulle alla fnittra som hönor.
Det är ett fredligt liv fyllt av de enkla glädjeämnena av att sköta min trädgård, byta recept och, ja, lite oskyldigt skvaller då och då. En dag gav mitt barnbarn, söta lilla Jessie, mig den sötaste trädgårdstomten jag någonsin sett.
Denna lilla figur hade ett busigt leende som kunde lysa upp ett rum och en liten vattenkanna i sina tjocka keramik-händer.
“Gran,” sa Jessie, med tindrande ögon, “jag trodde att han skulle vara perfekt för din trädgård. Han ser ut precis som du när du är ute för bus!”
Jag kunde inte motsäga det. Så jag satte honom på en fin plats precis bredvid min älskade fågelbad.
Litet visste jag att jag just hade planterat fröet till den största uppståndelsen vårt kvarter sett sedan Mr. Bills toupeer flög bort vid fjärde juli-picknicken.
“Åh, Peggy,” muttrade jag för mig själv när jag steg tillbaka för att beundra mitt verk, “du har verkligen överträffat dig själv denna gång.”
Jag hade ingen aning om hur rätt jag hade.
Innan vi dyker ner i det, låt mig introducera dig till törnen i min sida — min granne, Carol, också i slutet av 70-årsåldern. Tänk dig en kvinna som aldrig har mött en regel hon inte gillade eller en glädje hon inte kunde krossa. Det är Carol för dig.
Hon flyttade in för två år sedan, men du skulle tro att hon blivit utnämnd till drottning av cul-de-sac med det sätt hon beter sig på. Alltid kikar över staketen, mäter gräshöjd med ett måttband och skäller på barn för ingen anledning.
Jag svär, den kvinnan har fler åsikter än en politiker vid en debatt.
En eftermiddag var jag ute och skötte mina petunior när jag hörde det välbekanta klapprandet av Carols skor på trottoaren. Jag förberedde mig för ännu en föreläsning om “den rätta vägen” att klippa häckar.
“Hej där, Carol,” ropade jag och satte på mig mitt sötaste leende. “Härligt väder, eller hur?”
Carols ögon smalnade när hon granskade min trädgård. “Peggy,” sa hon, med en röst som var genomsyrad av falsk sötma, “vad i hela världen är den där saken vid ditt fågelbad?”
Jag följde hennes blick till min nya tomte. “Åh, det är bara en liten present från mitt barnbarn. Visst är han söt?”
Carols näsa rynkades som om hon hade luktat något äckligt.
“Det är verkligen unikt. Men är du säker på att det är tillåtet? Du vet hur noga vår bostadsförening är med att upprätthålla kvarterets estetik.”
Min leende falnade. “Nu, Carol, jag har bott här i nästan 40 år. Jag tror att jag vet vad som är tillåtet och vad som inte är det.”
Hon höjde ett ögonbryn. “Om du säger så, Peggy. Jag vill bara inte att du ska få några problem.”
När hon klapprade bort kunde jag inte skaka av mig känslan av att PROBLEM var precis vad hon hade i åtanke.
En vecka senare fick jag veta hur rätt jag hade. Där, instoppad i min brevlåda som en smutsig hemlighet, fanns ett brev från bostadsföreningen.
Mina händer skakade när jag rev upp det, och låt mig säga, vad jag läste fick mitt blod att koka mer än en gryta med Arnolds berömda fem-alarm chili.
“Överträdelserapport?” sputtrade jag, medan jag läste högt. “Trädgårdsdekoration som inte följer kvarterets estetiska riktlinjer? Varför, jag borde…”
Jag behövde inte vara Sherlock Holmes för att lista ut vem som låg bakom detta. Carols självgoda ansikte dök upp i mitt sinne, och jag kunde nästan höra hennes näsiga röst: “Jag sa ju det, Peggy!”
Nu, vissa människor kanske hade gett efter och tagit bort tomten, men inte denna gamla fågel. Nej, jag har mer kampanda än en katt i ett badkar.
Jag marscherade in, plockade fram mina läsglasögon och grävde fram den där bostadsföreningens regelboken. Om Carol ville spela efter reglerna, så skulle vi spela efter ALLA reglerna.
När jag bläddrade igenom sida efter sida, började en plan ta form. En djärv, läcker plan som skulle ge Carol en läxa hon sent skulle glömma.
“Åh, Carol,” fnissade jag, “du har verkligen grävt din egen grav den här gången!”
De kommande timmarna var jag mer upptagen än en enarmad pappershänger. Jag slet över den där regelboken som om det var den sista romanen på jorden. Och herregud, jag träffade guld.
Visade sig att vår kära Carol inte var så perfekt som hon trodde. Hennes prydliga vita staket? En tum för högt. Den där fina brevlådan som hon var så stolt över? Fel nyans av beige. Och låt oss inte ens prata om hennes vindspel… de var ungefär lika välkomna som en skunk på en trädgårdsfest enligt ljudordningen.
Men den verkliga grädden på moset? Hennes uppfart behövde asfalteras. Åh, ironin var sötare än min prisbelönta äppelpaj.
Jag skrattade för mig själv och kände mig som en riktig Nancy Drew. “Nåväl, nåväl, nåväl. Ser ut som någon har bott i ett glashus och kastat stenar.”
Men jag var inte klar än. Nej, detta krävde något speciellt. Något som verkligen skulle få poängen att gå hem.
Jag plockade upp min telefon och slog numret till min
