En girig bror ärver ett hus och hånar sin yngre syster för att hon bara fått fem rostiga gamla klockor från deras avlidna mormor, utan att misstänka de dolda skatterna inom dessa ur.
“Åh, så mormor ringde dig också? Jag trodde du skulle vara för upptagen med dina böcker, lilla bokmal!” hånade 26-årige Brian sin yngre syster Linda, som just klivit ut ur en taxi.
Rädsla grep Lindas hjärta när hon hoppades att hennes magkänsla var fel. “Inget kommer hända mormor,” sa hon till sig själv. “Hon kommer att klara sig. Hon kommer att leva i ytterligare hundra år.”
Båda syskonen hade skyndat sig att besöka sin 90-åriga mormor, Marlene, efter att hon hade ringt dem med en brådskande begäran: “Sötnosar, jag vill se er båda en sista gång. Jag tror inte jag får en ny chans.”
När Linda gick in i Marlenes sovrum möttes hon av synen av ett dammigt rum. Taket hade mögel från läckor, och det var klart att Marlenes sköra tillstånd gjorde det omöjligt för henne att hålla ordning. Lindas hjärta brast när hon såg sin mormor så svag.
“Farmor!” Linda rusade till hennes sida och kramade henne hårt. “Du kommer att må bra. Ingenting kommer att hända dig, jag lovar. Gud kommer inte att ta dig ifrån oss.”
Bara ett år tidigare hade Linda bott med Marlene, hjälpt henne med allt och nästan tackat nej till ett livsförändrande stipendium för att stanna vid hennes sida. Det var bara på Marlenes uppmaning som hon lämnade för att studera i staden.
Samtidigt kom Brian in, hostade dramatiskt. “Usch, farmor, dammade du inte här? Jag är allergisk mot damm, vet du!” Han stod där, ointresserad av Marlenes svaga tillstånd, och väntade otåligt på att få veta varför de hade blivit kallade.
Med ett svagt leende nådde Marlene under sin kudde och drog fram två kuvert. “Det här är till er, mina kära. Använd dem väl.”
Inuti varje kuvert fanns 5 000 dollar. Lindas ögon fylldes med tårar, medveten om hur mycket Marlene hade kämpat för att spara ens så mycket. Hon sprang ut ur rummet, oförmögen att hålla tillbaka sina känslor.
Brian, å sin sida, rynkade pannan av besvikelse. “Är det här allt? Jag trodde du hade mer att ge. Tja, jag är upptagen, så jag måste gå,” sa han och vände ryggen mot Marlene utan att ens säga tack.
Nästa morgon blev Marlene förvånad när Linda dök upp igen.
“God morgon, mormor!” sa Linda glatt och drog för gardinerna för att släppa in ljus i rummet. “Jag la till mina besparingar till pengarna du gav mig, och nu har jag 9 000 dollar. Jag vill använda det till din ögonoperation.”
Marlene fick tårar i ögonen när hon kramade sin barnbarn. “Åh, min älskling, det är för sent för det nu. Min tid är nära, och jag vill inte att pengarna ska slösas bort på mig. Men att du stannar här betyder allt.”
“Jag har tagit en månad ledigt från skolan,” lugnade Linda henne. “Jag tänker inte gå förrän jag ser det gyllene leendet på ditt ansikte igen.”
Med Linda tillbaka hemma kände Marlene att en tyngd lyftes från hennes axlar. För första gången på länge behövde hon inte oroa sig för att laga mat åt sig själv eller vara ensam. Hon började känna sig mer avslappnad och njöt av måltider med sitt barnbarn vid sin sida.
En dag hörde Marlene okända röster utanför sitt rum. När hon gick för att kolla blev hon överraskad. Linda hade använt $9,000 för att renovera huset, fixa läckorna och få det att se ut som när Marlene bodde där med sin avlidne make.
”Jag visste att du alltid ville reparera farfars hus,” sa Linda med ett leende. ”Jag gjorde det för din skull. Tycker du om det?”
Marlene blev överväldigad av känslor och kramade Linda hårt, tårarna rann nedför hennes ansikte. En vecka senare avled Marlene lugnt i sin sömn, precis som hon alltid hade önskat – att lämna världen när hon var som lyckligast.
Några dagar efter begravningen blev Linda och Brian kallade till advokatens kontor för att höra testamentet efter Marlene. Till deras förvåning fanns det mer än bara kuvert med pengar.
”Herr White,” sa advokaten och vände sig till Brian, ”din mormor lämnade dig sitt hus. Vänligen skriv under dessa papper för att slutföra överlåtelsen.”
Linda kände ingen avundsjuka, men det gjorde ont att se Brian ärva huset som hon hade kämpat så hårt för att renovera när han uppenbarligen inte förtjänade det.
”Och fröken Linda, detta är till dig,” fortsatte advokaten och räckte henne en liten låda. Inuti fanns fem gamla, rostiga klockor.
Brian kunde inte hålla tillbaka sitt skratt. ”Allvarligt? Mormor lämnade mig huset och gav dig skräpklockor? Jag antar att hon visste vem som förtjänade det bästa. Njut av dina små prydnader, syster!”
Hjärtekrossad men beslutsam tog Linda med sig klockorna tillbaka till staden, utan att tänka på att inspektera dem – tills en dag något fångade hennes öga. På en av klockorna stod det ingraverat: ”ÖPPNA DEN.”
Nyfiken öppnade hon klockan och fann en liten rulle gömd inuti. När hon rullade ut den vidgades hennes ögon i oförstånd.
”Dessa klockor är 100-åriga tidmätare från min farfar,” började lappen. ”De är gjorda av sällsynt metall och är värda 40 000 dollar styck. Underskatta dem aldrig, min kära. Du har fått den bästa arvet av alla. Med kärlek, Mormor Marlene.”
Tårar av glädje fyllde Lindas ögon när hon insåg det verkliga värdet av sin mormors gåva – både känslomässigt och ekonomiskt. Hon höll de tickande klockorna nära sitt hjärta, och kände som om hennes mormor fortfarande var med henne.
Linda valde att hålla sin upptäckte hemlig. ”Låt Brian tro att han fick det bästa erbjudandet,” tänkte hon. ”Mormor visste vem som verkligen förtjänade det bästa, och jag behöver inte bevisa det för någon.”
Vad kan vi lära oss av denna historia?
Alla får vad de verkligen förtjänar. Brian hånade Linda för att hon ärvt klockorna, utan att veta att de var värda en förmögenhet. I slutändan fick Linda den mycket större gåvan.
Älska och ta hand om dina äldre utan att förvänta dig något i gengäld. Lindas ovillkorliga kärlek till sin mormor belönades på sätt hon aldrig kunnat föreställa sig, vilket visar att osjälvisk kärlek ofta ger oväntade välsignelser.
Dela gärna denna historia med dina vänner – det kan lysa upp deras dag och inspirera dem!
