Det värsta man kan göra med en spathiphyllum är att ta bort det från solljuset. Just det gjorde min granne, genom att ställa växten på ett litet bord längst in i rummet. På första våningen, där fönstren redan är delvis blockerade av träd och buskar som växer nära, började blomman bara vissna bort i avstånd från fönstret.
Växten behöver främst solljus, och det första jag gjorde var att flytta krukan till fönsterbrädan. Här borde den trivas – det finns tillräckligt med ljus, men inga direkta solstrålar, eftersom busken av syren utanför fönstret skyddar den.
Vid ett senare besök hos min granne fortsatte jag min räddningsaktion för växten, som sakta började återhämta sig på fönsterbrädan, och jag rekommenderade starkt att hon skulle omplantera den i en lös jordblandning.
I krukan fanns vanlig trädgårdsjord. Den hade packats ihop till en hård klump, och sådant gillar inte växten. Vid omplantering är det viktigt att ta bort alla sjuka och skadade blad och rötter.
De mörknade bladen är inte ett resultat av torr luft i lägenheten, utan av rötternas förruttnelse på grund av för tung jord. I skuggan växte växten inte, så den behövde inte mycket vatten. Min granne hade läst att “kvinnligt lycka” gillar fukt och vattnade den rikligt och regelbundet, vilket bara förvärrade situationen.
Efter en månad återhämtade sig växten och släppte till och med ut några knoppar. Nu står krukan på fönsterbrädan, och i rummets djup, vid tv:n, har den ersatts med torkade blommor.
