– Mamma, mina gympaskor är helt slut! – Misha stod i dörröppningen och pillade nervöst på sin tröjärm.
– Vadå slut? Vi köpte dem ju bara för två månader sen!
Marina höll på att tappa trasan. Herregud, det här var det sista hon behövde just nu. En hel vecka kvar till lön, och inte ett öre i plånboken.
– Jag har inga andra – muttrade sonen. – Jag har dem varje dag.
– Har du spelat fotboll igen? – försökte Marina säga lugnt, men inom sig kokade hon.
Misha frustade och vände bort blicken. Hans lillasyster Svetka, hans ständiga försvarare, ingrep:
– Mamma, kom igen! Alla killar spelar fotboll! Ska vår bara sitta på bänken?
Marina sjönk ner tungt på pallen. Om du bara visste, älskling, hur gärna jag vill gråta just nu…
– Jag förstår er, verkligen. Men ni måste förstå mig också: fabriken stängde, pappa… – hon tvekade, – pappa har slutat betala underhåll. Varifrån ska jag ta pengar till nya skor?
– Och det är vårt fel?! – utbrast Misha. – Ni borde inte ha skaffat oss om vi bara ska lida!
Han flög upp och smällde igen dörren. Marina satt kvar, stirrade tomt framför sig. Tårarna brände, men de fick bara komma om nätterna, när barnen sov. Nu fanns det inte tid. Om två timmar skulle hon till jobbet.
Jobb… Hon hade jobbat tio år på fabriken, till och med varit förman. Sedan – pang! Allt stängdes. Man trodde det var tillfälligt, men nej. Någon köpte upp stället, och nu jobbade där bara folk från andra orter, insläpade i bussar om nätterna.
Roman hade också jobbat där. Efter stängningen körde han taxi ett tag, och sen… hon mindes kvällen väl. Han packade sin väska och sa:
– Marina, det är sådana tider nu… Att leva är som att begrava sig själv levande.
Hon hade skrattat, trodde det var ett skämt. Föreslog att de skulle flytta tillsammans. Men han var allvarlig:
– Nej, jag drar ensam. Jag orkar inte mer. Jag håller på att bli galen.
– Och barnen? Det är dina barn, Rom!
– Vad kan jag göra? Kalla mig skitstövel, men jag går. Jag har bestämt mig.
Och så gick han. Försvann. Då kom rädslan. Misha i skolan, Svetka liten… Även för bara mat och hyra behövs pengar. Men jobb i stan? Nästan inga. Till och med som vaktmästare var det kö – folk med högskoleutbildning stod i led.
Två dagar sprang hon runt i stan – först till ställen som betalade bra, sedan till de som åtminstone betalade något, till sist till de som inte ens visste om de någonsin skulle betala. Numera finns det massor av såna företag.
På något mirakulöst sätt fick hon jobb som städerska på ett kontor. Kontor hade det blivit gott om – folk prasslade med papper, men vad de egentligen gjorde förblev oklart. Lönen var skrattretande, men det var ändå något. Kött hade de inte råd med, smör var lyx – men de överlevde. Men när det gällde kläder eller skor… då började det eviga “låna och lämna tillbaka”.
Guldkedjan var sedan länge såld, vigselringen också. Inget av värde var kvar.
– Misha! Svetka! Jag går nu! – ropade Marina.
Ett otydligt mummel hördes från rummet. Ingen kom och vinkade. Åh, jag har curlat dem för mycket… Men vad kan man kräva? Andras barn visar upp nya saker – mina går klädda i vad som helst.
Hon gick ut med tungt hjärta. På vägen tänkte hon på Roman. Hon hade själv ansökt om skilsmässa när han stack. Och om underhåll också. Men det hjälpte inte. Kanske jobbade han inte ens. Ett helt år utan en krona.
Och gifte sig med honom gjorde hon inte av stor kärlek. Det kändes bara som det var dags. Han jobbade, drack inte, verkade vara en ordentlig man. De dejtade kort, sen sa han: “Marina, varför vänta? Vi passar ju ihop.” Och det gjorde de. Båda var lugna, gillade inte fester… Vem kunde tro att han skulle göra så här? Om någon sagt det då, hade hon aldrig trott det.
På kontoret märkte hon direkt – något hade hänt. Kollegorna viskade, ingen jobbade.
– Vad är det som händer? – frågade Marina.
– Har du inte hört? En stor affär skulle gå igenom, men verkar som allt har gått i stöpet.
– Va? På riktigt?
– Det är säkra uppgifter. Om det stämmer, blir Pavel entledigad. Och med honom kanske vi också. Han kommer inte ta skulden ensam.
Marina kände benen vika sig. Fan också… och jag som tänkte be om förskott…
– Till vad då? – undrade Alla.
– Misha behöver nya skor. Tänkte be om förskott.
– Dålig tajming… Men testa. Kanske får du veta mer.
Hon samlade sig och knackade på chefens dörr.
– Får jag komma in?
Andrej ville först avfärda henne, men när han såg vem det var vinkade han henne in:
– Kom in.
Han mindes vad HR sagt: maken stucken, två barn, lever i misär. En idé började ta form…
– God dag, herr Andrej. Jag ville prata lite…
– Sätt dig, – sa han med ett försök till leende.
– Tack, men jag står helst. Skulle ni kunna ge mig ett förskott? Min son har slitit ut sina skor och har inget att ha på sig i skolan…
Chefen såg på henne och log plötsligt nöjt:
– Sätt dig ändå. Jag har också något att säga dig.
Han gjorde en paus. Hon behövde pengarna, det syntes. Alltså skulle hon kanske gå med på det.
Om han kunde visa att misslyckandet med affären inte var hans fel, skulle ägaren vara tyst. Men om han fick sparken – då skulle det bli revision. Då skulle de hitta de falska dokumenten. Enda utvägen: skylla på chefsbokföraren. De hade gjort planen ihop, men han ändrade saker och hon kallade det “struntprat”. Han blev sårad. Nu var det dags.
– Vad ska jag göra? – frågade Marina.
– Bli inte rädd, – sade Andrej. – För den här summan är uppgiften… inte helt laglig.
Marina kände hur handflatorna blev svettiga. Chefen märkte hennes tvekan och skrev en siffra på ett papper.
Hon höll på att ramla av stolen. Den summan kunde förändra deras liv: betala av skulder, klä barnen, kanske till och med renovera hemmet.
– Vad exakt ska jag göra? – viskade hon.
– Byta ut dokument i bokförarens mapp. Hon bär alltid på den. Du tar hennes gamla, lägger mina istället.
– Så hon… blir av med jobbet?
– Ja. Men med hennes erfarenhet får hon nytt på en vecka. Oroa dig inte. Jag betalar bra. Tänk till i kväll. Storbossen kommer om två dagar – allt måste vara klart. Och inte ett ord till någon.
Marina gick ut som i trans. Kollegorna omringade henne:
– Nå, fick du förskott?
Hon nickade först, sen skakade hon på huvudet, viftade bort frågan och gick till städskrubben.
Herregud, vad ska jag göra? Första impulsen var: aldrig i livet! Men om hon sa nej, skulle han hitta någon annan. Någon skulle tacka ja för de pengarna. Och om hon låtsades tacka ja? Farligt. Hon hade barn…
Det knackade på dörren.
– Ja?
In kom Olga Gavrilovna – chefsbokföraren.
– Hej Marina. Andrej har gått. Jag ville prata lite med dig.
Marina hoppade upp:
– Tur att ni kom!
Och började gråta. Hon orkade inte längre.
Kvinnan satte sig:
– Jag anade det. Han vill göra mig till syndabock, eller hur?
De pratade kort. Innan hon gick räckte Olga henne ett kuvert:
– Det är inte mycket, men det räcker till skorna. Jag har inget mer på mig.
– Tack… – viskade Marina med tårar i ögonen.
– Säg inte nej. Vi ses ikväll.
Hemma möttes hon av barnen. Misha först:
– Mamma, förlåt. Jag bara…
– Det är lugnt, älskling. Här – pengar till skorna. Och jag köpte tårta. Vi får gäster. Hjälper ni mig att städa?
– Självklart, mamma!
Marina försökte att inte tänka på att hon gått med på att hjälpa Andrej – bara för att Olga bad henne. Pengarna från chefen låg kvar i påsen – hon hade inte rört dem.
På kvällen kom Olga – med någon. Marina hade aldrig sett den stora chefen. När dörren öppnades…
– Vanka?! Förlåt… herr Ivan…
Mannen stannade i dörren:
– Marinka? Det kan inte vara sant!
De gick i samma klass. Sen gick Marina till yrkesskola – föräldralös, behövde klara sig. Vanya stannade, tog studenten. Ett år senare flyttade hans familj.
De var vänner, men Marina höll alltid lite avstånd. Deras världar var för olika.
De satt uppe länge. Barnen sov när Olga reste sig:
– Jag går nu. Ni har nog mycket att prata om.
Ivan följde henne till dörren:
– Tack, Olga. Jag behöver en vecka för att reda ut allt här.
Han och Marina var ensamma i köket. Tystnad.
– Så, Marinka, berätta – hur blev tjejen som hjälpte mig med fysik en städerska?
Hon suckade och berättade. Om skolan, fabriken, äktenskapet…
– Så du började jobba direkt? Och sen gifte dig?
– Jag ville bara ha lugn. Du minns ju hur det var hemma – mina föräldrar, det var alkohol eller bråk varje dag.
Vanya trummade med fingrarna:
– Jag minns. Marina – du ska plugga.
– Är du galen? I min ålder?
– Alla pluggar! Jag med. Inga protester. Jag stöttar dig ekonomiskt. Jag har tid – är nyskild. Sen kommer du tillbaka till företaget. Inte som städerska, så klart.
– Vanya, jag klarar inte det…
– Minns du vad du sa när jag sa så om fysiken?
Marina log genom tårarna:
– Jag slog dig med boken och sa att jag inte vill höra sånt trams!
– Precis! Så nu vill jag inte höra det heller. Och ge mig uppgifterna till din ex-man. Han är skyldig sina barn något.
Tre år senare. Marina Valentinovna tog över ansvaret. Hon kunde ha gjort det tidigare – Vanya erbjöd det länge. Men hon ville bli klar med utbildningen, även om det var på snabbspår.
Nu var hon oigenkännlig. Hållning, stil, sätt – allt var nytt. Hon kände sig som en ny människa. Stark, självsäker, älskad.
Vem kunde tro att en enkel fysikuppgift i skolan en dag skulle bli början på ett nytt liv…
