Det verkar som en rörande och hängiven kärlek som beskriver hur morfar stöttar sin fru genom svåra tider. Hans närvaro och omsorg, att alltid hålla hennes hand och vara vid hennes sida, är en stark manifestation av deras djupa band. Det verkar också ha gjort intryck på sjukhuspersonalen som uppskattade att se deras kärlek och stöd för varandra.
Emily verkar värdesätta och minnas dessa stunder som ett bevis på deras oföränderliga kärlek och engagemang.
Jag nickade ivrigt, samtidigt som jag ignorerade ögonrullningarna från min farbror över rummet. Han förstod aldrig varför jag brydde mig om “den gamla damen”.
“Du slösar bort din sommar, Em,” muttrade Farbror Bill. “Varför kommer du inte till stranden med oss istället?”
Jag gav honom en ilsket blick. “För att jag faktiskt bryr mig om min mormor, Farbror Bill. Du borde prova det någon gång.”
När mormor och jag beskärde rosorna tillsammans, kunde jag inte låta bli att märka hur hennes händer skakade lite. Hon blev äldre, och det skrämde mig.
“Mormor,” sa jag försiktigt. “Du vet att jag älskar dig, eller hur?”
Hon pausade, tittade på mig med de vänliga ögonen. “Naturligtvis, älskling. Och jag älskar dig också. Mer än du någonsin kan förstå.”
När vi gick in, kramade jag henne tätt, och andades in den bekanta doften av lavendel och hembakade kakor som hängde vid hennes klänning. Jag hade ingen aning om att detta ögonblick av fred var lugnet före stormen.
“Emily,” sa mormor, hennes röst plötsligt allvarlig. “Lovar du mig något? Oavsett vad som händer, stanna alltid sann mot dig själv.”
Jag drog mig tillbaka, förvirrad. “Naturligtvis, mormor. Men varför säger du detta?”
Hon log bara, med det bekanta glimret i ögat. “Du kommer att förstå en dag, min kära. Nu, hur vore det om vi bakar några kakor?”
En vecka innan mormors 89-årsdag förändrades allt. Pappa kom hem, hans ansikte var blekt.
“Emily,” viskade han, hans röst skakade. “Mormor är på sjukhuset. Läkaren… de sa att hon har förlorat sin hörsel.”
Min värld krossades. Hur kunde detta hända? Bara igår skrattade vi åt hennes barndomshistorier.
“Men… men hon var ju okej!” protesterade jag, tårarna började rinna. “Vi höll på med trädgården och bakade och…”
Pappa drog mig in i en kram. “Jag vet, älskling. Det hände plötsligt. Läkaren sa att det inte är ovanligt i hennes ålder.”
Trots diagnosen bestämde vi oss för att ändå hålla en födelsedagsfest för mormor. Hon förtjänade det, hörde hon eller inte.
“Vi ska göra det speciellt,” sa mamma, hennes röst fylld med kärlek och beslutsamhet. “Emily, varför gör du inte ett fotoalbum? Jag är säker på att mormor skulle älska det.”
Jag log, torkade tårarna medan jag hjälpte mamma att duka bordet för middagen. “Ja, det ska jag göra. Hon älskade alltid att titta på gamla bilder.”
Snabbspolning till mormors 89-årsdag. Festen var i full gång, men något kändes fel. Jag satt bredvid mormor, visade henne bilder på min telefon, när jag hörde min Farbror Bills högljudda röst.
“Om huset inte blir vårt, så tänker jag slåss för det i domstol. Förstår du inte att hon redan är gammal och dum?” röt han, och tittade illa på mormor.
Jag frös till. Hur kunde han säga sådär om mormor?
Tant Sarah kom in, hennes röst droppade av förakt. “Åh ja, bror! Hennes ord går inte att lita på. Jag kan verkligen inte vänta på att få det där underbara bondgården hon äger i Boston.”
Jag kunde inte tro mina öron. Det var samma personer som nyss hade leende och kramat mormor.
“Hej!” ropade jag, mitt ansikte brann av ilska. “Hur kan ni prata om mormor så där?”
Farbror Bill sneglade på mig. “Håll tyst, du löjliga lilla flicka. Det här är vuxentjatter.”
Jag tittade på mormor och förväntade mig att se smärta i hennes ögon. Men istället såg jag… ett glimt av något annat. Var det… nöje?
Jag skakade på huvudet, avfärdade tanken. Den stackars damen kunde inte höra dem, och på ett sätt var jag glad för det. Deras grymma ord skulle ha krossat hennes hjärta.
“Är du okej, mormor?” frågade jag, glömde för ett ögonblick att hon inte kunde höra mig.
Hon klappade min hand och log.
Senare den kvällen, efter att alla hade gått hem, fann jag mormor sittande i sin favoritfåtölj, stirrande ut genom fönstret.
“Mormor?” sa jag mjukt, närmade mig henne.
Till min förvåning vände hon sig mot mig. “Emily, älskling. Kom och sitt med mig.”
Jag frös. “Mormor? Du… du kan höra mig?”
Hon skrattade, det bekanta glimret i ögat. “Sötnos, jag vet allt. Vem sa att jag var helt döv? Jag kan höra svagt.”
Min käke föll. “Men… men på festen… Farbror Bill och Tant Sarah…”
“Jag vet vad de sa,” suckade hon. “Och jag vet att de alla väntar på att jag ska dö.”
Jag kramade henne tätt, tårarna rann ner för mitt ansikte. “Jag är så ledsen, mormor. De är hemska!”
Hon torkade bort mina tårar. “Gråt inte, min kära. Vi ska lära dem en läxa de aldrig kommer att glömma.”
Under de kommande dagarna planerade mormor och jag vår plan. Jag köpte några små inspelare, och vi började spela in den verkliga naturen av våra släktingar.
“Kom ihåg, Emily,” sa mormor när vi arbetade. “Det här handlar inte om hämnd. Det handlar om att avslöja sanningen.”
Jag nickade, även om en del av mig inte kunde låta bli att känna lite tillfredsställelse över att tänka på att avslöja deras verkliga färger.
När vi spelade in fler och fler av mina fastrars och farbröders grymma ord, krossades mitt hjärta i tusen bitar. Deras röster, droppande av girighet och hån, fyllde de små inspelarna:
“Jag kan inte vänta på att den gamla häxan ska dö.”
“Kanske borde vi hjälpa henne på traven, du vet? Det är för hennes eget bästa.”
“Gud, varför vill hon inte bara dö? Jag har planer för det där strandhuset.”
Varje ord var som en kniv som vred sig i min mage.
Jag såg på mormor, hennes slitna händer skakade lite medan hon lyssnade. Hennes ögon, som en gång var så ljusa och fulla av liv, glimmade nu med outtalade tårar.
“Hur kan de vara så hjärtlösa?” viskade jag. “Mormor, det här är dina barn. Hur kan de säga såna hemska saker?”
Mormor räckte ut handen och klappade min. Hennes beröring var fortfarande lika mild. “Åh, min söta Emily,” mumlade hon, hennes röst darrade. “Ibland är de människor som borde älska oss mest de som sårar oss djupast.”
Heta tårar rann ner för mina kinder. Hur kunde de göra så mot kvinnan som hade älskat dem, uppfostrat dem och gett dem allt? Nu cirkulerade de som gamar, ivriga att vänta på hennes död.
“Gör det inte ont, mormor?” frågade jag henne.
Hon log sorgset. “Naturligtvis gör det, älskling. Men det visar mig också vem som verkligen bryr sig. Och det är värt mer än något rikedom. Kom ihåg… kärlek är den största arvsynd.”
En vecka senare gick mormor bort fridfullt i sin sömn. Jag var förkrossad. Begravningen var en dyster tillställning, med släktingar som torkade tårar medan de i hemlighet spejade på mormors ägodelar.
“Vilken tragedi,” snörvlade Tant Sarah, hennes ögon spejade runt i rummet. “Jag kommer att sakna henne så mycket.”
Jag bet mig i tungan, visste vad som var på väg.
Tre dagar efter begravningen samlades vi alla på advokatens kontor för läsning av testamentet.
Mr. Thompson, vår familjeadvokat, rensade sin hals. “Innan vi börjar har jag en särskild begäran från fru Rosalind.”Han lade sju små lådor och kuvert.
