Han närmade sig dig direkt, skulle du springa igen. Så han kom på den här planen…” Plötsligt började fragment av minnen dyka upp i mitt sinne.
Däckens skrik. Metallens krasch. Den överväldigande paniken som fått mig att fly. ”Jag… jag minns olyckan,” viskade jag. ”Rädsla. Och sedan… inget.
Bara ett stort tomrum där mitt förflutna borde vara.” Sedan tittade jag på Katie och Luke. De var mina barn. De saknade bitarna i livets pussel.
Plötsligt förstod jag varför min lilla lägenhet aldrig hade känts som hemma, varför jag alltid hade känt mig ofullständig. Några minuter senare öppnades ytterdörren och mannen från caféet kom in. Det var Tyler, min man.
När våra blickar möttes, sköljde en flod av minnen över mig. Vår första dejt. Vår bröllopsdag. Vår barnens födelse. Jag kom plötsligt ihåg allt. Han närmade sig långsamt, som om han var rädd att jag skulle springa iväg. Men när han omfamnade mig, tryckte jag inte bort honom.
Istället fann jag mig själv kramande honom tillbaka, andandes in hans bekanta doft. För första gången på två år kände jag mig hel. ”Välkommen hem, Adriana,” viskade Tyler medan han försiktigt smekte min rygg. ”Du är äntligen tillbaka.”
Jag tillbringade de kommande veckorna med att återknyta kontakten med min familj, och långsamt pusslade ihop fragmenten av mitt glömda liv.
Tyler, Margaret och barnen stod vid min sida och stödde mig på alla sätt möjliga. Jag har fortfarande mycket att minnas och så mycket att återbygga, men jag är tacksam att Tyler lämnade den där lappen till mig den dagen och förde mig tillbaka till mina barn.
