Jag satt på en bänk utanför affären och scrollade distraherat genom mobilen, utan att lägga märke till allt som hände omkring mig. Människor skyndade förbi – några pratade i telefon, andra bara passerade. Jag hade nog förblivit likgiltig, om jag inte hade hört en barnröst – tunn, trött, men förvånansvärt allvarlig.
– Tant, behöver du kanske en bebis? Ta min lillebror. Han är bara fem månader gammal och han är väldigt hungrig…
Jag lyfte blicken och såg en liten flicka, kanske sex eller sju år gammal. Smal, iklädd en alldeles för stor jacka, med en rufsig hästsvans. Hon stod bredvid en gammal barnvagn, därifrån hördes det svaga andetagen från en bebis.
– Var är din mamma? – frågade jag försiktigt.
– Hon är trött… Har sovit länge nu. Jag matar lillebror själv. Vi har bara bröd kvar och vatten…
– Var bor ni?
Flickan pekade mot ett slitet femvåningshus.
– Där. Vi ringde pappa igår, men han sa att vi måste klara oss själva… Han kommer inte…
Något drog ihop sig inom mig, som en osynlig fjäder. Jag ville skrika, gråta – men flickan stod där med ett märkligt lugn. För sin lillebrors skull hade hon hittat styrkan att inte ge upp.
Vi gick tillsammans. Jag bar barnet i mina armar, och hon gick bredvid mig, oroligt kastandes blickar mot mig, som om hon var rädd att jag också skulle försvinna – som alla vuxna i hennes liv.
Lägenheten var mörk, kall och fuktig. Leksaker låg i ett hörn och på bordet låg en lapp:
”Förlåt mig, barn. Jag orkar inte längre. Jag hoppas att goda människor ska hitta er.”
Vi ringde ambulansen direkt, och snart kom socialtjänsten. Men jag kunde inte bara gå därifrån. Ett halvår senare blev Liza och Artyom mina fosterbarn.
Nu har vi ett hem. Det luktar nybakat, barnskratt hörs i rummen, och ingen säger längre: “Snälla, ta med lillebror – han är hungrig.”
Nästan ett år har gått. Artyom ler, blir glad varje gång jag kommer hem, klappar händerna. Ibland vaknar han mitt i natten och gråter tyst, utan anledning. Jag tar honom i famnen, håller honom nära – och han somnar direkt.
Liza ser äldre ut än hon är. Men nu är hon lycklig. Hon har ett eget rum, sin älskade gosedjurskanin och en passion för pannkakor. Förut kunde hon inte göra dem, men nu ropar hon stolt:
– Mamma, smaka! De här är med banan. Som dina.
Det första “mamma” kom under en lunch med makaroner och ost. Hon sa det utan att tänka:
– Mamma, kan du skicka ketchupen…
Sedan rodnade hon:
– Förlåt… Jag vet att du inte är min riktiga…
Jag kramade henne:
– Jag är riktig. För jag älskar dig. På riktigt.
Nu kallar hon mig alltid så. Inte för att hon måste – utan för att hon vill.
Vi besöker deras mammas grav. Jag dömer henne inte. Hon bröts ner. Kanske är hon där uppe glad att jag gick ut ur affären den dagen. Att jag hörde Liza.
För den dagen bad hon inte bara för sin bror. Hon sökte hopp. Och jag svarade: “Ni behövs. Båda två.”
Nyligen tappade Liza sin första tand. Hon visade den i handflatan:
– Mamma, nu är jag vuxen, va?
Jag skrattade genom tårarna. För nu är hon bara ett barn. Med pyjamas med nallar och en lapp under kudden:
“Tandfé, tanden är borta, men du får gärna lämna ett mynt – jag bryr mig inte.”
Artyom har börjat gå. Hans mjuka steg är musik för mig. Han tittar på mig varje gång, som om han frågar: “Är du fortfarande här?” Och jag svarar: “Jag är med dig. Alltid.”
Vi firade hans första födelsedag – med ballonger, ett ljus och tårta. Liza bakade kakor och skrev på kortet:
“Grattis på födelsedagen, Artyom. Nu har vi en familj. Allihop.”
På kvällen somnade hon på min axel. För första gången lugnt. Utan oro. Som ett barn. Som en dotter.
På våren planterade vi blommor. Liza kom med ett brev:
– Får jag begrava det? Det är till mamma. Den riktiga.
Jag nickade. Hon läste högt:
“Mamma, jag minns dig. Ibland saknar jag dig. Jag är inte arg. Allt är bra nu. Vi har en mamma. Hon älskar oss. Jag är nästan vuxen. Allt kommer bli bra. Vi har inte glömt dig. Men vi släpper taget nu. Med kärlek, din Liza.”
Hon grävde ner brevet och tryckte jorden med händerna:
– Tack för att du födde oss. Nu kan du släppa taget. Vi är trygga.
Ibland räcker det att lyssna. Och stanna kvar.
Nu, när vi promenerar tillsammans, ler folk mot oss. De tänker: en helt vanlig familj. Och de har rätt.
För det är just det – vanligt lycka. Tyst. Äkta. Räddande.
Två år har gått. Liza går i tredje klass. Artyom jollrar sina första ord, sjunger “mamma”.
Och jag är alltid här. Och jag kommer aldrig att försvinna. Aldrig.
