Att leta efter trumpetmaskars bon i jorden var aldrig en meningslös barndomssyssla.
Det handlade inte om tristess eller brist på fantasi – det var överlevnad insvept i nyfikenhet, hopp gömt under smutsiga naglar och ett slags äventyr som bara barn som växte upp med väldigt lite verkligen kunde förstå. Medan andra var fastklistrade vid lysande skärmar försvann vi ut på åkrar och bakgårdar, jagade små under med skrapade knän och öppna händer.
Varje liten upptäckt kändes som en hemlig skatt som var menad bara för oss.
Vi visste det inte då, men varje bo vi hittade formade i det tysta de människor vi en dag skulle bli. Utan dyra leksaker eller oändliga distraktioner gjorde vi själva världen till vår lekplats. Vi växte upp där nya saker stannade bakom skyltfönster, där tv-spel tillhörde någon annan och där fantasin var vår mest värdefulla ägodel.
Efter regnet blev jorden, träden och de leriga hörnen hela vårt universum.
Trumpetmaskarnas bon var vårt bevis på att magi var verklig – om man bara var villig att titta tillräckligt noga. Vi letade inte bara efter maskar; vi letade efter förundran. Vi firade varandras upptäckter, lärde oss att dela glädje i stället för att tävla och upptäckte hur nyfikenhet kunde förvandla en vanlig eftermiddag till något oförglömligt.
De där stilla stunderna ristade in motståndskraft och tacksamhet i vilka vi är i dag. Och nu, när vuxenlivet känns tungt, minns vi solvarm hud, jordiga händer och skratt som var tillräckligt högt för att tysta varje bekymmer. De där barndomsskatterna bär fortfarande samma budskap: skönhet gömmer sig på de minsta platserna, och styrka föds ur de enklaste glädjeämnena.
