Van gjorde plötsligt en scen som fick alla i rummet att vända sig om. Viskspråk spred sig snabbt, och ingen förstod vad som höll på att hända.
På universitetet var jag den snygga och intelligenta killen som många studenter beundrade. Men jag blev aldrig kär i någon. Min familj var fattig; jag var tvungen att jobba deltid varje dag bara för att kunna betala min terminsavgift, och jag hade ingen tid för kärlek.
Bland de tjejer som tyckte om mig fanns min klasskamrat Van. För att vinna mitt hjärta köpte hon ofta mat åt mig, kläder och till och med betalade mina studieavgifter.
Jag kände egentligen inget för henne, men eftersom hennes familj stödde mina studier gick jag motvilligt med på att vara tillsammans med henne.
Efter examen, eftersom jag ville stanna kvar i staden, gick jag med på att gifta mig med Van så att hennes föräldrar kunde hjälpa mig att hitta ett jobb. Men när vi väl bodde tillsammans insåg jag att jag inte älskade henne alls och till och med kände avsmak inför fysisk närhet med henne.
Vi hade varit gifta i tre år och hade inga barn. Hon fortsatte att tjata på mig att göra en undersökning, men jag insisterade på att jag var helt frisk och vägrade gå. Vid den tiden hade min karriär blivit stabil, och jag var inte längre beroende av hennes familj. Det var då jag bestämde mig för att avsluta det där färglösa äktenskapet och jaga ”den sanna kärleken”.
Min kyla och likgiltighet drev till slut bort henne. Hon gick äntligen med på att skriva under skilsmässopappren och lämnade mig fri. Efter det inledde jag ett förhållande med en vacker affärspartner som jag länge i hemlighet beundrat. Efter mer än ett år tillsammans bestämde vi oss för att gifta oss.
Jag skickade ingen inbjudan till min ex-fru, men på något sätt dök hon ändå upp på bröllopet, helt utan skam i kroppen.
Det mest oväntade var att hon kom dit med en gravid mage för att gratulera oss. Hennes närvaro väckte uppståndelse och drog allas blickar till sig. Viskspråk fyllde rummet; ingen visste vad som skulle hända.
När Van kom fram till oss sa hon:
”Om jag kunde vrida tillbaka tiden skulle jag aldrig ha slösat bort min ungdom på en man som inte älskade mig och bara utnyttjade mina pengar. Min största ånger var att gifta mig med dig.”
När hon var på väg att gå frågade bruden med en ångerfull röst:
”Vems barn väntar du?”
Den frågan fick mig att stelna till. Min ex-fru och jag hade varit skilda i över ett år, så barnet kunde omöjligt vara mitt. Men… varför hade hon aldrig blivit gravid under våra tre år som gifta? Kunde det betyda att jag var infertil?
Utan att låta oss vänta vände sig Van om och sa:
”I tre år kunde din man och jag inte få barn. Jag bad honom otaliga gånger att göra en undersökning, men han skyllde alltid på mig. Men varje gång jag testades var allt helt normalt. Efter skilsmässan mötte jag en annan man. Och första natten vi var tillsammans blev jag gravid.”
Hennes ord fick min brud att tappa buketten av ren chock. Själv stod jag som förstenad, helt utan att veta vad jag skulle göra.
Efter att Van gått försökte jag trösta min flickvän och bad henne lugna sig och åtminstone genomföra ceremonin först. Men hon vägrade och sa att hon ville ställa in bröllopet och följa med mig till en fertilitetsundersökning innan hon kunde bestämma sig om vårt äktenskap. Hon sa:
”Min bror och hans fru var gifta i nio år utan barn. De lade ut en förmögenhet på fertilitetsbehandlingar och skilde sig ändå. Jag vill inte göra samma misstag.
En kvinnas värde minskar med varje misslyckat äktenskap; jag vill inte att mitt första ska vara med en man som inte kan få barn.”
Jag hade ingen rätt att skylla på varken min ex-fru eller min flickvän. Mitt fall var resultatet av mina egna beräkningar och min egoism. Jag sådde bitterhet, och nu skördar jag den. Om jag bara hade behandlat min ex-fru väl skulle jag inte stå inför ett så eländigt slut idag.
